My Story

Let me tell you my story

Jag har alltid varit nyfiken och hungrig på livet. Under den senare delen av gymnasietiden var det flera av mina nära vänner som gick bort, bland annat två av mina bästa vänner. Än idag kan jag undra hur det hade varit om de levt. Vad jag inte behöver undra över är hur det gick för mig. 

Jag har haft skulder upp över öronen samtidigt som jag behövt bolla ensamheten av att lösa arbete och boende med två småbarn under armen. Jag har blivit bedragen, förd bakom ljuset och ljugen för. Jag har haft nära vänner som dött på de mest tragiska sätt av olyckor, överdoser och sjukdomar. Jag har legat inne på psykakuten. Jag har behövt låna pengar för att kunna köpa en liter mjölk och bröd så jag och barnen hade mat på bordet. Jag har överlevt en psykopats vilja att förgöra och utplåna mig genom misshandel, förnedring, mordhot och bedrägerier, där dagarna bokstavligt talat handlade om ren skär överlevnad. Jag har genomlevt den otroligt obehagliga känslan av att hitta den man bor tillsammans med att försöka ta sitt liv, inte bara en utan fyra gånger, skilsmässa, känslan av att få sparken och att lägga mitt förlorade barn till sista vilan på en minneslund. Jag har upplevt känslan av bakslag, att resa sig upp och få en ny käftsmäll innan jag ens hunnit resa mig halvvägs. Det har till och med gått så långt att jag på fullaste allvar funderat på att ta mitt eget liv. Ibland har många saker skett samtidigt, ibland har det kommit med jämna mellanrum - ungefär som att livet vill ge mig en liten påminnelse om att det är såhär livet är. 

Så jag har en ganska god aning om vad många i olika situationer genomgår. Hopplöshet, ensamhet, uppgivenhet, mörker. Men också känslan av att ta sig igenom, ta sig framåt, hitta lösningar och lyckas, börja skratta, börja tro, börja på nytt. För jag har gjort det flera gånger om. Så länge man inte stänger in sig i ett madrasserat rum, kommer nya omständigheter, nya vägval och konsekvenser. 

Anledningen till att jag i korthet berättar om mitt liv, är för att du som läsare ska förstå att idén till Telling My Story som jag nämnde tidigare är sprungen ur mina egna erfarenheter, och vad jag behövt i både med- och motgång. Men också för att jag genuint ogillar stigman, av den enkla anledningen att stigman låser in människor i falska uppfattningar om vad som är möjligt. Med stigman kommer skam, känsla av ensamhet och utanförskap. Jag skulle kunna ha nominerats till Årets Nobelpris i felaktigt tagna beslut, men bär med dig - vi alla tar ibland beslut baserat på en tillfällig känsla, vad någon annan tyckt eller rentav missförstånd. Därför är era berättelser viktiga, för ju mer vi pratar om livet som det faktiskt ser ut för många, desto mer naturligt kommer det bli att prata om det.

Jag påstår med en dåres envishet att alla framgångar föregås av motgång, de går hand i hand. Du definierar vad som är framgång för dig, för mig handlar det om väldigt enkla saker; att njuta av dagen utan att tänka på nästa steg, när jag får en ny idé till något som jag gått och funderat på eller utfört något som jag lovat mig själv eller någon annan. Vi alla kämpar med något i någon form, så även om du står mitt i stormen nu, är jag säker på att du kommer hitta din lösning som leder till framgång.

Och sen är det ju faktiskt så, att livet inte är en tävling. Du definierar din egen framgång, det är inte någon annans sak att berätta för dig hur din framgång eller ditt liv ska se ut. Det är i så många olika sammanhang när människor ursäktat sig för än det ena än det andra och jag sagt “vilken tur att du är vuxen och bestämmer helt själv vad du vill göra med ditt liv”. Varenda gång har jag fått total tystnad under några sekunder, och allt som oftast med svaret som följd “ja, det har du faktiskt rätt i”. Många av oss är så enormt präglade av omgivningen att vi sällan sätter oss ner och definierar vad som är inte bara lagom och tillräckligt för oss själva, utan är precis just det vi behöver - varken mer eller mindre.

Jag önskar att många hör av sig till Telling My Story när vindarna blåser som hårdast, för det är ofta då man behöver hjälpen som mest. Problemet är bara att många skäms av olika anledningar, och det är just det stigmat Telling My Story vill ta udden av. Det är just av den anledningen många känner sig ensamma, för att “det går ju inte att prata om”. Jo det gör det. Och helt ärligt, har jag inte varit med om det själv - det som jag nämnt tidigare är bara en bråkdel - har jag fått det berättat för mig.

Har ni önskemål om saker att ta upp? Viktiga ämnen att beröra? Kontakta oss på contact@tellingmystory.se

Väl mött!  

Jessica