My Story Part 2

Idag lever jag med min stora kärlek på en gård i Dalarna. När jag träffade honom kände jag mig för första gången någonsin älskad för den jag är. Efter att bara levt ihop ca tre månader fick vi beskedet att han var allvarligt sjuk. Vi förstod inte vidden av det då, det skulle visa sig med tiden, och att han tillslut skulle komma behöva genomgå en omfattande och ovanlig högriskoperation 

Jag hade bott ensam många år och mitt mående åkte berg-och dalbana. Att träffa någon fanns inte på min agenda. Och som jag såg på saken var jag inte i skick att involvera mig i någon annan, jag hade mer än fullt upp med mig själv. Jag hade sen några år tillbaka blivit diagnostiserad med PTSD,  vilket började märkas tydligt när jag först flyttade hit. Jag hade ibland nyckfullt beteende och reagerade irrationellt på de mest enkla uttalanden. Men ju längre tiden gick, desto mer jag kunde lita på min man, och desto mer försvann en sida av mig själv som jag dels inte ville kännas vid, dels egentligen inte var jag.  

Det har inte varit en spikrak väg, tvärtom. Jag har för länge sen tappat räkningen på alla de gånger jag valt fel väg att gå. Samtidigt är det ju så att alla mina val - bra som dåliga - har lett mig till där jag är idag. Med en annan beslutsamhet, ivrigt påhejad av mina tidigare val som inte lett mig dit jag ville vara. 

Nu kanske man undrar vad jag besitter för särskilda egenskaper och superkrafter som gör att jag kan sitta här och driva igenom en idé jag tror på mitt under brinnande fullständiga kaos och inte bara ge upp och gå under? Först av allt; jag har inga superkrafter eller särskilda egenskaper. Jag har lärt mig att sortera, och lärt mig att jag måste hitta en tro på något; ett mål, se fram emot en händelse - något som gör att jag inte ständigt snubblar i mina egna tankar, som i kaos ofta är förknippat med katastroftänk. Jag är inte mer än mänsklig och har självklart stunder jag faller ihop, stunder jag tvivlar - men jag har desto fler stunder för reflektion, skratt och utveckling. 

Nu kanske någon gör tolkningen att jag badar i pengar och ägnar några minuter om dagen åt att skriva för att det är min passion. Som jag skrev i början, är jag arbetslös, och badar ingalunda i några pengar, och min primära fokus borde vara att söka jobb dygnet runt. Den här idén om Telling My Story dök upp för första gången för över ett årtionde sedan. Men jag gjorde andra val då, och klev som vanligt motvilligt tillbaka i rollen som ekonom. 

Jag kan inte svara på exakt vad det är som får mig att tänka annorlunda den här gången. Men det var den där septembernatten när jag vaknade mitt i natten och Telling My Story kom väldigt starkt till mig, och jag uppriktigt kände att jag varken kan eller vill göra något annat än det här. Det som många nog trilskas med är att en sån här resa tar tid, det kommer inga omedelbara resultat, som vi i dagens samhälle är vana vid. Vi blir otåliga och uttråkade för att vinsten inte utdelas när man knäpper med fingrarna. Är det något som är min akilleshäl, så är det just mitt tålamod. Men även där har åren lärt mig att tålamod är en dygd att värna om.

Jag hörde någonstans “one of the most important things in life, is at be of service of other human beings”. I couldn’t agree more. Det finns en alldeles särskild känsla av att dela sin historia med någon för att ge uppmuntran och perspektiv. Det ger en känsla av delaktighet och gör min dag fylld av mening.

Men startskottet på den här resan får jag nog ge min man som skickade ett sms till mig under min sista tid på min arbetsplats, det stod “ditt jobb dödar dig själsligt”. Mina dagar efter det fram till min sista dag, var en ren fröjd. Han slog huvudet på spiken. Jag var på fel plats. Innerst inne visste jag det själv av tusen olika anledningar, men det var skönt att få det bekräftat.

Här inne har vi respekt för hur andra löser sina problem, det finns tyvärr ingen universallösning på samma typ av problem. Det finns så mycket omständigheter, personligheter och andra utmaningar som omöjliggör ett facit. Men här kan man hitta tankar och idéer om hur andra gjort, plocka russinen ur kakan och hitta sin egen gyllene medelväg.

Och hur det än är, hur ensam du än känner dig, hur mycket du än kämpar, finns det alltid någon som har varit just precis där du är just nu - och tagit sig vidare.

Ge ditt liv mening, vad som är mening för dig kan jag inte veta, men jag är övertygad om att det är viktigt att hitta sin passion och tilltro.

Det är inte så jävla enkelt tänker du. Nej, inte där du står just nu kanske, men bara det att du hittat hit, gör att du fortfarande letar efter något. Och hittar du inte vad du söker här, fortsätt leta - din plats här i livet kommer visa sig. Ibland hittar människor sin plats när de är 15 andra när de är 65. Det finns ingen tidsbegränsning eller ett utgångsdatum för när du hittar det du söker. Men när du hittat rätt, vet du det med alla sinnen.

Till nästa gång; vad är din historia?

Jessica